Författare: Eva

Jag håller sedan något år tillbaka i en metoduveckling ”Dansa en utställning” tillsammans med Botkyrka konsthall, ett sätt att låta kroppen själv berätta om hur en konstuppplevelse berör. Rörelsen blir en respons och ett eget språk  som alltid finns där, vare sig vi är medvetna om det eller inte. När vi övar på att lyssna in vår kropp och dess impulser; vilken del av kroppen vill röra på sig, är den en stor eller liten gest, långsam eller snabb? Så ger vi också utrymme för en slags kroppslig vishet och ofta överraskande insikter. En kvinna som varit med uttryckte sig så här; ”Det är svårt att hitta ord för att berätta vad man upplever, orden känns så begränsande. Men när jag dansar och visar med min kropp så stämmer det och jag känner mig sedd av de andra i gruppen.”

Jag hålller med henne. När vi är i kontakt med våra spontana och intuitiva rörelser, så ”stämmer det”.  Vi är på plats i oss själva. För att komma dit behöver man släppa den yttre värderande blicken och öva på att ge sig själv tillåtelse att vara just precis där man är.

Där är den. Hathors spegel inristad i pelaren i Karnaktemplet i Luxor. En oval cirkel på ett T. Spegeln som reflekterar bilden av den som speglar sig, som ett öga som ser inåt. Cirkelns enhet och cykel. Hur allt föds och dör. Själva livsrytmen. Hathor är en egyptisk moders och kärleksgudinna. Hon hjälper solen att födas varje morgon och finns även med när solen färdas genom dödsriket under natten. Hon vet att övergångar kräver ett särskilt mod. Hon vet också att livets mening är just att hylla det. Med skönhet, dans, musik, glädje. Hon återkommer i andra mytologier, som Afrodite, som Venus. Hathors spegel som numera kallas Venussymbolen, en symbol för feminism. Och också är det astrologiska tecknet för planeten Venus.

Symbolerna finns med oss överallt och är utanför tiden, eller kanske inuti den och behöver inte förstås med intellektet. Kanske är det bättre att möta dom i drömmarna, att vakna till en ny dag med en förnimmelse i kroppen. Något som faller på plats, en känsla av visshet. Symbolerna verkar i sin egen kraft och kroppen är bra boning.

Eller i det fria och intuitiva skapandet. Där är symbolerna som hemma. En form, en färg, en figur som träder fram i din målning som först kanske inte säger dig något särskilt. Men ju mer du lyssnar och är med den, din egen symbol, ju mer svarar den an i dig. Dialogen är startad och kommer hålla på så länge du är nyfiken på det som tagit form. Vem vet, kanske finns det ett släktskap ända till Hathors spegelöga som ser inåt, lager för lager.

Själv älskar jag att vara i symbolernas rika värld. Välkommen att ta kontakt!

/Eva